1 Kor 15:42-44 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
Sorg och saknad – det är en stor skillnad på dessa ord. Ofta säger vi orden i samma mening och drar likhetstecken mellan dem. Men för mig är de nästan som kombattanter.
Sorg strider mot min tro på frälsningen och på evigheten, mot min tro på himmelriket och vår naturliga och rätta gemenskap med Gud.
Sorgen strider mot min tro på ett bättre ”efter detta”, mot mitt hopp om att en dag förvandlas till något jag bara anar: Något nytt och fullkomligt.
Tänk hur olika begravningar kan vara. Präglade av uppgivenhet och evig förlust, eller självklar saknad, blandad med tröst: Döden är inte slutet på gemenskapen, bara en tillfällig paus, där den saknade fått gå före.
Som frälsta klär jag mig inte i otröstlig sorg – men kommer självklart att sakna…