…också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. I hoppet är vi frälsta.
Rom 8:22-24
Vad beror det på att många av oss periodvis tappar vår frälsningsvisshet? Vi börjar tänka: ”Jag är för syndig? Min tro är för klen? Jag gör för lite för Gud?” Ser vi på dessa tankar, ser vi att de alla är självcentrerade och handlar om min förmåga och oförmåga.
De vittnar därmed om ”syndens kärna”. Vi förminskar Gud och gör oss själva, med vår kunskap, vår förmåga, vår möjlighet jämställda med Gud. Det var så Adam och Eva föll – självupphöjelse.
Ormen sa: ”Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” (1 Mos 3:5)
Frälsningsvisshet börjar med insikten: ”Jag kommer aldrig att lyckas”. När den förtvivlan greppat oss, finns bara hoppet till Gud kvar. Vi är befriad från det egna och tillhör fullt ut Gud.