Orden var vanliga som avslutning på möten man hade när jag var nyfrälst – 1969. ”Vi möts till gudstjänst nästa söndag – om Jesus dröjer.”
Jag uppfattade aldrig denna hälsning som en tom fras. Meningen med orden kom från medvetna och övertygade hjärtan. Vi uppmanades vara beredda på att Jesus kunde komma när som helst. Vi påmindes och påminde varandra om det, gång på gång. Budskapet var levande.
Idag står man i talarstolarna och talar engagerat om utvecklingen de kommande 20, 30 åren, man gör det som om inget kan komma emellan.
Var har budskapet och påminnelsen om Jesu återkomst tagit vägen? Var har predikningar om ändens tid tagit vägen? Hur lär sig dagens besökare förstå begrepp som uppryckandet, återkomsten, tusenårsriket, det nya Jerusalem? Hur ofta varnas för pågående förförelser och kommande prövningar?
Vore det inte minst lika lämpligt att vi göra varandra uppdaterade och uppmärksamma på vad som börjar hände redan nu – som att vi talar om vad vi skall se fram emot 2050?
Jag vill inte skapa strid om tidpunkten för uppryckandet – jag vill väcka till medvetenhet!