Måste vi som kristna alltid flyta med i samtal och vara lågmälda? Måste vi gömma oss bakom tanken att inte såra? Måste vi förpacka sanningen så den inte syns, hörs och känns?
Ofta är det så, vi ”mogna” kristna agerar. Smyger med orden och mumlar, är förståndiga, skrämmer inte. Delar gärna med oss, av en klapp på axeln: ”Det löser sig!” …
Visar denna kristliga diplomati verkligen omsorg? Är denna ödmjukhet verkligen kärlek?
”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” (Paulus, Rom 3:23).
”Gå, och synda nu inte mer!” (Jesus, Joh 8:11).
Guds Ord hymlar inte, Jesus hymlar inte om synden! Jesus hymlar inte om vad död, utan nåd, bär med sig.
Jesus förkunnade och har befallt oss att förkunna sanningen! Han visade på synden och Han visade vägen – med kärlek.
Har vi, som kallar oss kristna, blivit svikare? Som sopar Guds Ord under mattan, för vi tycker det är inkorrekt i vår tid – besvärande och skämmigt?
Är vi trofasta, eller har vi blivit svikare?