Författare: Bertil Rosenius

Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet. Jag ska hålla dig i handen, jag ska bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du ska öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker.

Jes 42: 6-7

Drygt 700 år f.Kr. talade Gud dessa ord genom Jesaja: Fångenskapen skall brytas. Fångenskap som människan försatt sig i själv när hon ”befriade” sig från Gud. För det blev ingen frihet hon skapade, utan fångenskap. Fångenskap i sitt jag, sin värld, i sina misslyckanden, sitt kaos – bokstavligen och till sist, ett eviga helvete. Det var till den ”friheten” Satan lockade henne.

Ingen människa kommer därefter i egen kraft ur denna fångenskap. Ändå kan hon bli befriad att återvända till Gud – det sker genom Jesus Kristus. Han skapar ljus, ljuset pekar på sanningen och i sanningen, kan människan se öppningen Han brutit upp – vägen (den enda) genom fängelsemuren.

En laglärd farisé frågade:

”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Jesus svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Matt 22: 36-40

När vårt liv blivit befriat från skuld och dom, genom bekännandet av Jesus Kristus som frälsare och Herre, kommer vår sanna och innersta vilja, vår längta och drivkraft, bli att uppfylla buden ovan, då kommer vi rätt – utan att vrida och bända på kyrkliga läror, regler, traditioner.

För när vi verkligen älskar Gud och vår nästa, driver oss den kärleken att göra rätt mot dem – genom den lag Anden vill skriva i våra hjärtan.

Även den helige Ande vittnar om detta för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med dem. Och sedan säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen…

Heb 10:15-17

Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus.

Kol 2:8

Möjlighet till befrielse – det är detta Jesus berättar om, det är detta Jesus offrat sitt liv för!

Hur kan vi då vilja gå tillbaka till judedomen, skapa en mix av tro och religion och påstå att det, är vägen till Fadern? Hur kan vi på nytt låt oss fångas av tanken att vi måste jobba oss till Guds kärlek – förtjäna den genom egna gärningar?

Nej, den hänger inte på mitt agerande, den bygger på Jesus Kristus.

Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom, rotade och uppbyggda i honom och grundade i tron i enlighet med den undervisning ni fått.

Kol 2:6–7

Hur tog du emot Jesus? Jag gjorde det i glädje. Jag upplevde befrielse. Det kändes som om så många bitar föll på plats. Det blev så rätt och naturligt.

Livet blev därmed – och är inte – en enda dans på rosor. Mycket har hänt och mycket händer som man önskade man sluppe. Men mitt liv är rotat i tron på Gud och friden med Honom.

Den friden och tryggheten över går allt förstånd – mitt i allt jag inte förstår. Min bön är, att jag var dag – även de dagar jag skulle vilja slippa – skall bli än djupare rotad djupare i Gud – pga Jesu Kristi offer och nåd.

När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.

Heb 12:1-3

Vår valp – Ludde – är nu tre månader och har bott hos oss i drygt en månad, han har snabbt kommit in i sin lilla flock bestående av mig, min fru och honom själv. Att vara del av en flock och ha en ledare är viktigt och tryggt för en hundvalp. Han släpper mig inte ur sikte, utan håller ständigt ett öga på vart husse tar vägen.

Går jag runt jordkällaren, växthuset, gäststugan eller någon buske, dröjer det inte länge förrän han följer efter – det gäller ju att ha blicken fäst vid husse, för i hans närhet är valpen trygg och säker.

Jesus är Herden för fåren och fåren, det är du och jag. Vi behöver ständigt, ”…ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare…”! Detta är, kommer att bli, allt mer nödvändigt i tiden som kommer.

”…den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Matt 20: 26-28

På olika sätt – med olika berättelser och genom enkelt praktiskt handlande och slutligen genom sitt eget offer – har Jesus gång på gång upprepat budskapet: ”Ni skall vara varandras tjänare.”

Vi skall inte eftersträva någon annan status, en tjänandets status och alla som vill tjäna måste hålla sig nära Herre. Detta är ju nödvändigt, för att kunna lyssna in Hans befallningar.

När Petrus frågar om förlåtelsen av andra, berättar Jesus liknelsen om den skuldtyngde tjänaren, som blev löst från sin skulld. När sedan den förlåtne tjänaren…

…träffade en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Tog han fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! … När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig.

Ur Matt 18: 23-35

Tydligt förklarar Jesu hur vi, som själva blivit lösta, skall lösa andra från deras skuld – vi skall förlåta!

Tydligt pekar liknelsen på att den skuld vi blivit lösta från, i all jämförelse, är omätbart mycket större än någon annan skuld.

Tydligt och utan omskrivning, berättar den också vad som händer om vi inte förlåter.

Rövaren sa: Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike. Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Luk 23: 41-43

Det var ingen egen rättfärdighet som öppnade dörren till paradiset för rövaren. Det var tron på och bekännelsen av vem Jesus var, genom orden: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike”, som förlöste nåd och öppnade.

Kan vi då avskriva ”Tio Guds bud”? Nej! Buden står fasta och pekar på två relationer: Till Gud och till medmänniskan – just i den ordningen.

Även om vi tycker oss klara av relationen med medmänniskan ganska bra, kvarstår grundfrågan, relationen med Gud.

Paradiset är Guds, och till för Guds barn – de som valt Jesus Kristus som Herre och Gud som Fader. Det räcker inte att vara snäll, men vända ryggen till paradisets Herre och vad Han säger.

Jesus sa: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.”

Matt 18:3

Som barn trodde jag på Gud. Det var naturligt att tro på Gud, även om jag inte växte upp i ett ”religiöst” hem, och det krävdes inga teologisk kunskaper eller läromässiga ställningstagande – jag var ett barn med en barnslig tro. Jag levde på denna tro tills jag konfirmerades, då tog jag Gud på vuxet allvar.

Jag tror det är så att under barnaåren har de flesta en tro som, den bär under dessa år ända in i Guds rike. Men någon gång under barnets livsväg frågar Gud: Vem är jag för dig?

Många blundar för frågan, skjuter upp den, glömmer bort den – hur går det sedan? Hur har det gått för dig? ”Har du kvar din barnatro?” Är Jesus din frälsare och Gud din Fader?

Det är lätt att komma bort från barnatron. Även om man är engagerad i verksamhet med kristna värderingar. Kan Gud bli avlägsen och tillslut förminskad till enbart ett medlemskort.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.

Jes 9:2

Den 22 dec vände det – i år igen. Guds klocka har genom tidsåldrar tickat på, med samma exakthet. Den 25 december har vi i många hundra år firat Guds Sons födelse. Bibeltexten blir för oss på norra halvklotet extra målande. Under året mörkaste tiden kommer Jesus och med ljuset och hoppet. Har du låtit ljuset gå upp för dig?

För hur många julkonserter du än upplevt, hur många julottor du än besökt, hur förankrad du än är i kristna traditioner. Så vandrar du ännu i dödsskuggans land – om du inte klivit ut i ljuset.

I dödsskuggan land är vi alla, till den dag då vi accepterat att Han kom för oss personligen och att vi personligen måste tacka ja till Honom. Beslutet går inte att skjuta upp. En dag – som vi inte känner – är vår tid här över. Vill vi leva i dödsskuggans land, dör vi och lever vidare där. Vill vi kliva in i ljuset, dör vi och lever vidare där – så enkelt är det.