Ända sedan Jesus Kristus gick på jorden i mänsklig gestalt, har man talat med längtan, nyfikenhet och stort allvar om Hans återkomst. Idag, när vi är verkligt nära, har mycket av denna längtan svalnat och talet försummats.
Varför det är så går att ha olika tankar runt. Själv tänker jag att vi i västvärlden kanske helt enkelt har det för bra och bekvämt. Socialismen har proklamerat:
“I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi,
nej, själva vilja vi oss frälsa…”
Man har lyckats – om än inte fullt ut – bygga en världslig välfärd – här och nu. Undervisningen om ändetidens olika begrepp från kyrkans håll, har under tiden tystnat, blivit ointressant och nästan upplevts som skämmigt. Särskilt som så mycket av tvärsäkra påståenden om vedermödan och Jesu återkomst tidsmässigt slagit fel.
Det har därmed blivit bekvämast och lugnast att “dämpa sig lite”. Gömma sig bakom ord som: “Vi vet så lite.”, “Det som kommer att ske, kommer att ske ändå.”, “Kanske först om några hundra år.”
Men är det så, att allt är frid och fröjd så långt ögat kan se, eller har vi helt enkelt tagit på oss skygglappar, därför att ämnet upplevs obekvämt, fanatiskt och svärmiskt, både att predika om och att erkänna att man lyssnar till.
Personligen upplever jag, tvärt emot sådana tankar, att ämnet är mer aktuellt än någonsin! Ja, jag tror faktiskt att när vi talar om begrepp som uppryckande, vedermöda, Jesu återkomst och tusenårsriket, då talar vi om begrepp för händelser som kommer inträffa mycket snart, troligt inom det närmaste årtiondet.
Ändetidens begrepp och förståelse måste förnyas.