Månad: december 2023

”…den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Matt 20: 26-28

På olika sätt – med olika berättelser och genom enkelt praktiskt handlande och slutligen genom sitt eget offer – har Jesus gång på gång upprepat budskapet: ”Ni skall vara varandras tjänare.”

Vi skall inte eftersträva någon annan status, en tjänandets status och alla som vill tjäna måste hålla sig nära Herre. Detta är ju nödvändigt, för att kunna lyssna in Hans befallningar.

När Petrus frågar om förlåtelsen av andra, berättar Jesus liknelsen om den skuldtyngde tjänaren, som blev löst från sin skulld. När sedan den förlåtne tjänaren…

…träffade en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Tog han fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! … När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig.

Ur Matt 18: 23-35

Tydligt förklarar Jesu hur vi, som själva blivit lösta, skall lösa andra från deras skuld – vi skall förlåta!

Tydligt pekar liknelsen på att den skuld vi blivit lösta från, i all jämförelse, är omätbart mycket större än någon annan skuld.

Tydligt och utan omskrivning, berättar den också vad som händer om vi inte förlåter.

Rövaren sa: Vår dom är rättvis, vi får vad vi förtjänar för det vi gjort. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike. Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: I dag ska du vara med mig i paradiset.”

Luk 23: 41-43

Det var ingen egen rättfärdighet som öppnade dörren till paradiset för rövaren. Det var tron på och bekännelsen av vem Jesus var, genom orden: ”Jesus, tänk på mig när du kommer till ditt rike”, som förlöste nåd och öppnade.

Kan vi då avskriva ”Tio Guds bud”? Nej! Buden står fasta och pekar på två relationer: Till Gud och till medmänniskan – just i den ordningen.

Även om vi tycker oss klara av relationen med medmänniskan ganska bra, kvarstår grundfrågan, relationen med Gud.

Paradiset är Guds, och till för Guds barn – de som valt Jesus Kristus som Herre och Gud som Fader. Det räcker inte att vara snäll, men vända ryggen till paradisets Herre och vad Han säger.

Jesus sa: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.”

Matt 18:3

Som barn trodde jag på Gud. Det var naturligt att tro på Gud, även om jag inte växte upp i ett ”religiöst” hem, och det krävdes inga teologisk kunskaper eller läromässiga ställningstagande – jag var ett barn med en barnslig tro. Jag levde på denna tro tills jag konfirmerades, då tog jag Gud på vuxet allvar.

Jag tror det är så att under barnaåren har de flesta en tro som, den bär under dessa år ända in i Guds rike. Men någon gång under barnets livsväg frågar Gud: Vem är jag för dig?

Många blundar för frågan, skjuter upp den, glömmer bort den – hur går det sedan? Hur har det gått för dig? ”Har du kvar din barnatro?” Är Jesus din frälsare och Gud din Fader?

Det är lätt att komma bort från barnatron. Även om man är engagerad i verksamhet med kristna värderingar. Kan Gud bli avlägsen och tillslut förminskad till enbart ett medlemskort.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.

Jes 9:2

Den 22 dec vände det – i år igen. Guds klocka har genom tidsåldrar tickat på, med samma exakthet. Den 25 december har vi i många hundra år firat Guds Sons födelse. Bibeltexten blir för oss på norra halvklotet extra målande. Under året mörkaste tiden kommer Jesus och med ljuset och hoppet. Har du låtit ljuset gå upp för dig?

För hur många julkonserter du än upplevt, hur många julottor du än besökt, hur förankrad du än är i kristna traditioner. Så vandrar du ännu i dödsskuggans land – om du inte klivit ut i ljuset.

I dödsskuggan land är vi alla, till den dag då vi accepterat att Han kom för oss personligen och att vi personligen måste tacka ja till Honom. Beslutet går inte att skjuta upp. En dag – som vi inte känner – är vår tid här över. Vill vi leva i dödsskuggans land, dör vi och lever vidare där. Vill vi kliva in i ljuset, dör vi och lever vidare där – så enkelt är det.

Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.

1 Joh 5:14

Jag vill snudda vid något jag tror många tycker är svårt. En fråga, som kan bli särskilt tung vid jultid – familjens stora, glada högtid: Varför hörde Han inte mig?

Vi hade – min först fru och jag – varit gifta i 20 år, när hon dog, hon var 47, jag var 45 – vi hade livet framför oss. Hon hade lämnat ett bra jobb för att ägna sig åt familjen när barnen föddes och var nu – efter ca 15 år som heltidsmamma – på väg att skaffa ny utbildning och jobb.

Under hennes sjukdomstiden var det många som bad, skickade bönedukar och smorde med olja. Men döden var obeveklig…

Självklart ställde jag mig frågan: ”Varför lyssnade inte Gud? Ditt Ord är ju fyllt av löften. Trosvisst har jag och många burit henne till Dig, i din Sons namn och ändå…”

Så en kväll, några veckor efter begravningen, tar jag en skogspromenad och talar med Gud om vad känner inför Hans agerande? Då uppfattar jag hur Han kärleksfullt, genom Anden, viskar ungefär: ”Jag lyssnar och vet alltid vad jag gör! Jag vet vad som är bäst! Det som sker, sker på grund av min kunskap, som du inte förmår fatta.”

Så med den tröst jag har fått, vill jag – om möjligt – tröst dig:

Klandra dig inte för svag tro, tvivla inte på att Gud lyssnar. Men Gud väljer att handla efter sin vilja och Hans vilja är det bästa för oss alla. Lägger vi vår bön i Guds händer vet vi att Gud agerar, även om vi – mänskligt sett – inte uppfattar det så.

Och minns orden:

Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna.

1 Kor 13:9-10

”Jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde inte bota honom.” Jesus svarade: ”Du fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge skall jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er? För honom till mig!”

Matt 17:16-17

Berättelsen känner vi igen. Pojken med fallande sjuka, den förtvivlade pappan, de maktlösa lärjungarna – och till detta, Jesu utrop. ”Du fördärvade släkte som inte vill tro!”

”…tro”. Orden kan ”störa” oss – i vart fall mig.

Har jag tro, om så bara som ett senapskorn, skall jag kunna förflytta berg – men varken jag eller någon jag känner kan det och uppenbarligen har ingen av oss ens en tro som ett senapskorn.

Nej, vi äger inte Skaparens makt – inte ens ett senapskorn av den. Men vi har en tro som sträcker sig mot Jesus – vi känner alltså Honom som har denna makt!

”För honom till mig!”

Det är när vi glömmer oss själva – när vi inser att vi kan inte kan stampa tillräckligt hårt eller skrika tillräckligt högt, för att ”flytta berget”, utan istället – i tro – överlämnar pojken till Jesus – det är då det kan händer.

Jesus sade: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?

Matt 16:24-26

”Men förneka sig själv – det låter tungt och negativ!” Så slinker vi snabbt förbi texten, som verkar kosta så mycket.

Men vad är det som kostar, och hur mycket?

Det är värdens kortlivade lockelser som kostar. Vi betalar dem med vårt liv – och kan inte köpa det tillbaka.

”Men ändå, förneka…?”

Ja, just så. Det står inte förkasta – det är något annat. Jesus begär inte att vi skall förkasta våra liv och ge bort allt vi äger, flytta till en i hydda i skogen och börja leva på barkbröd. Men Han vill att vi skall neka egot att styra, för att istället göra Honom till Herre och herde.

Utan Honom som unik Herre, blir vi till sist förlorare, för vi kan aldrig jämka mellan Honom och världen.

Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.

1 Kor 3:11

Liv och evighet i gemenskap med Gud, byggs enbart på Jesus Kristus. Det byggs inte på teorier om människans tillkomst, eller filosofier om makter och gudar. Inte heller på personliga urval ur religiösa läror och seder – en mixa av judendom, kristendom, islam, buddism och lite vad du vill. Gud Ord säger klart: Grunden är Jesus Kristus, Han är inget alternativ, Han är enda möjligheten.

Jesus sa: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Joh 14:6

Den som inte renodlat bygger sin gudstro och sitt liv på Jesus Kristus kommer misslyckas! Det finns inga valbara alternativ!

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!

Matt 28:19

Det är ingen tvekan om att Jesus med ”lärjungar” avser ”till sig själv” och vad Han lärt. Det är därför vår skyldighet att berätta sanningen och inte svamla i denna fråga: Ingen annan grund kan ingen läggas än den som är lagd – Jesus Kristus.

Det finns bara JA till Jesus Kristus – allt annat är NEJ till Gud.

Är någon av er vis och förståndig, då ska han visa sina gärningar genom ett klokt, vänligt och gott uppträdande. Men bär ni bitter avund och rivalitet i ert hjärta, ska ni inte skryta och ljuga i strid mot sanningen. En sådan ”vishet” kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk.
…
Men visheten från ovan är först och främst ren, dessutom fredlig, mild, följsam, full av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig.

Ur Jak 4:13-27

Jordisk vishet handlar om kunskap, läror, betyg och kall intelligens. Sådan vishet leder till dispyter, debatter och strider. Den skapar berömmelse, positioner och högmod, men lämnar sårade hjärtan och bitterhet utefter sin väg.

Himmelsk vishet är något annat. Sådan vishet föder inte strider och debatter med avsikt att skapa segrar. Den vishet frågar hur den kan vara till hjälp för andra. Den samtalar, utan krav på bekräftelse eller upphöjelse. Den delar ut av sig själv med visshet om att Anden – om Anden ges utrymme – får bearbeta vad som sagts genom ord och handling.