Månad: maj 2023

Guds agerande och handlande med oss människor, sker alltid av kärlek. När Han meddelar profetior utgår de alltså från Hans vilja för vårt bästa och vi kan ana två huvudsakliga grupperingar.

Löften

Exempel på uppfyllda sådana är att: Gud skulle sända sin Son. Jesus Kristus skulle uppstå och efter uppståndelsen lyftes upp till Fadern. Exempel på löften som kvarstår är att: Guds frälsta barn skall lyftas upp till Jesus. Jesus skall komma tillbaka, besegra ondskan och därefter initiera tusenårsriket. Detta sker före den slutliga dom och upprättandet av en ny himmel och en ny jord.

Varningar

Gud varnade Lot och hans hustru för vad som skulle ske med Sodom på grund av synden. Lots familj fick möjlighet att fly och att inte se sig till baka. Lot, hans hustru och hans två döttrar flydde, men Lots hustru såg sig tillbaka och blev en saltstod, 1 Mos 19:1-30.

Men det finns också Bibliska beskrivningar av sådant som ”avblåsts”, jag tänker på Jona och staden Nineve. Jona begav sig till Nineve och förkunnade Guds Ord: Att staden, på grund av sin ondska, skulle ödeläggas – han angav till och med en tid: ”Om fyrtio dagar…! (Jon 3:4).

Då händer det som var Guds avsikt med profetian, folket i staden vänd sig bort från sin ondska. ”När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade Han det onda som Han hade hotat att göra mot dem och gjorde det inte.” (Jon 3:10).

Det får dock inte leda oss till att tro att bara för att Gud ”avblåst” en profetia, är allt som vanligt och att vi kan fortsätta som förut. Folket i staden Nineve ”glömde” efter några generationer Guds varning och återföll i sitt onda agerande. På nytt faller Herrens ord över staden, förmedlade av profeten Nahum. Så läggs Nineve till slut i ruiner vid babyloniers och mediers anfall – ca 200 år efter den omvändelse som skedde då Jona meddelat Guds profetia.

Sammanfattning

Låt oss inte blunda för profetiorna, med rädsla för att de handlar om kommande hemskheter eller dom. Vi måste minnas att Gud meddelar dem av kärlek. Han ger oss genom dem möjlighet till omvändelse eller förberedelse. Låt oss heller inte glömma vad Gud en gång låtit profeterat, så som människorna i Nineve gjord.

Profeter, profetior och talet om ändens tid bemöts ofta med avståndstagande, förringande och skepticism – så också i våra församlingar. Ur detta perspektiv tänker jag dela något av vad jag funnit avseende ”profeter och profetior”.

Profeter och profetior är inget som vi ohejdat kan koppla till det kristna eller judiska, profeter förkommer i flera religioner. Också i helt sekulära sammanhang, finns något likande de kallas konspiratörer, provokatörer, influenser m.fl. Vi behöver bejaka detta och lära oss syna vem som talar och vems ärende ”profeten” går. Bara för att något styckevis syns rätt, behöver inte helheten vara så. Det rätta, kan utgöra en inkörsport för att sprida falska och förförande läror. 

Men när vi som kristna talar om profeter, talar vi underförstått om Guds profeter, dvs personer som oförskönat, i olika situationer och i olika sammanhang, talar vad Gud bjuder dem att tala. Även om vi ofta tänker på profeter som personer som talar om större händelser i närtid, eller i långt fram kommande tider, är profetens uppgift också att avslöja pågående skeenden i det fördolda, i nutid. Kort sagt profeten ser och talar hemligheter, som Gud låter profeten vet.

När vi talar om profetior tänker vi ofta på Guds oföränderliga framtids beskrivningar. Gud har sagt… och det kommer att ske. När/om det inte sker menar vi att profetian är falsk. Men vi måste ha i minnet att somliga profetior inte är ovillkorliga, utan uttalas med ett syfte: Att rädda människor. 

”Om ni inte vänder om, kommer…!” Under förstått: ”Men om ni vänder om…”, kommer den profetiska varningen att lämnas utan åtgärd – eller ställas på framtiden!

Mer om detta i kommande inlägg.

Fram till 70-talet, var undervisningen om ändetiden och uppryckandet en självklar och viktig del av det kristna budskapet. I sånger som ”I Wish We’d All Been Ready” (1969), som då snurrade på många ”kristna” skivtallrikar, sjöngs:

”There’s no time to change your mind
The Son has come and you’ve been left behind”

”Det finns ej tid att ångra sig
Sonen kom och du har lämnats kvar”

Textstrofen utgjorde slutet på verser, som alla beskriver den fruktansvärda terror som skall råda på jorden efter uppryckandet och refrängen ekade:

”You’ve been left behind”

Sången stred på intet sätt mot Gudsordets budskap. Inte heller var det en enstaka sången på samma tema. Böcker, predikningar och filmer förkunnade samma budskap! Men det gick – upplever jag – inflation i hur man på olika chockerande sätt ville utmålade tiden på jorden efter uppryckandet, dvs vad som skulle drabba den som blev ”lämnad kvar”.

Detta – tänker jag – var en av flera orsaker som ledde farm till ett antiklimax för förkunnelsen om ändens tid. Det ”krattade manegen” för kritik och avståndstagande till dåtida undervisning och öppnade upp för ett välkomnandet av nya Bibeltolkningar. Där uppryckandet, vedermödan och tusenårsriket uteslöts helt eller delvis. Det kom att sedan prägla – och präglar än idag – förkunnelsen kring Bibelns profetiska budskap avs ändetiden.

Men talet om uppryckandet får absolut inte utformas eller uppfattas som ett hot. Det är ett i högsta grad allvarligt budskap, som manar till vakenhet – amen – men också ett glädjens budskap. Det är tröst och hopp! Och jag tänker att ju närmare vi kommer den dag då detta sker – egentligen kan det ske när som helst – desto mer efterlängtad kommer uppfyllelsen av uppryckandet bli. För uppryckandet handlar om Guds barns befrielse, undan ändetidens mest extrema skeden och de vredesskålar som Gud kommer att tömma över jorden, som svar på Antikrists självutnämnande till frälsare och gud och hans tyranniska agerande.

Vem blir då uppryckt? Det blir den som håller trons låga levande! Den som förlitar sig till nåd, nåd och åter nåd! Den nåd kan inte tas emot av de rättfärdiga, som ingen nåd behöver, som menar sig vara färdiga – i egen kraft. Men den ges oinskränkt till de som låter sig födas på nytt, genom tro på Jesus Kristus. De har inte torkat in i självgodhet, utan lever var dag med evangeliets sanning för sina ögon – att allt är Jesu Kristi förtjänst.

Ända sedan Jesus Kristus gick på jorden i mänsklig gestalt, har man talat med längtan, nyfikenhet och stort allvar om Hans återkomst. Idag, när vi är verkligt nära, har mycket av denna längtan svalnat och talet försummats.

Varför det är så går att ha olika tankar runt. Själv tänker jag att vi i västvärlden kanske helt enkelt har det för bra och bekvämt. Socialismen har proklamerat:

”I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi,
nej, själva vilja vi oss frälsa…”

Man har lyckats – om än inte fullt ut – bygga en världslig välfärd – här och nu. Undervisningen om ändetidens olika begrepp från kyrkans håll, har under tiden tystnat, blivit ointressant och nästan upplevts som skämmigt. Särskilt som så mycket av tvärsäkra påståenden om vedermödan och Jesu återkomst tidsmässigt slagit fel.

Det har därmed blivit bekvämast och lugnast att ”dämpa sig lite”. Gömma sig bakom ord som: ”Vi vet så lite.”, ”Det som kommer att ske, kommer att ske ändå.”, ”Kanske först om några hundra år.”

Men är det så, att allt är frid och fröjd så långt ögat kan se, eller har vi helt enkelt tagit på oss skygglappar, därför att ämnet upplevs obekvämt, fanatiskt och svärmiskt, både att predika om och att erkänna att man lyssnar till.

Personligen upplever jag, tvärt emot sådana tankar, att ämnet är mer aktuellt än någonsin! Ja, jag tror faktiskt att när vi talar om begrepp som uppryckande, vedermöda, Jesu återkomst och tusenårsriket, då talar vi om begrepp för händelser som kommer inträffa mycket snart, troligt inom det närmaste årtiondet.

Ändetidens begrepp och förståelse måste förnyas.

”Äsch… det där är bara konspirationsteori!” Så säger många om mycket som presenteras i s.k. alternativmedia. ”Folk hittar på, eller är helt enkelt bara sjukt lättlurade!”

Är det så – lurendrejeri – eller är det så att man faktiskt ser en djup mörk sanning, men bara en del av den, en ofullkomlig kontur?

Det som konspiratörerna ser, ser de som början till slutet och i deras värld finns ofta inget annat slut än det ”oundvikligt onda slutet”. Kanske är det därför som så många blundar – för att de inte orkar ta in det. Att så är fallet kan jag förstå – om de saknar Gudsordets slut. För konspiratörernas onda slut är inte alls Guds Ords slut – ”tusenårsriket” och därefter ”en ny himmel och nu jord”.

Gudsordets varningar, som vi nu ser går i uppfyllelse, är mångtusenåriga profetior, som vi som Guds barn nu ofta tiger med att lyfta fram. Vi tycks inte förstå, eller vill inte förstå, att nu är rätta tiden, att ännu kraftfullare än tidigare förkunna dem, och samtidigt med glädje förkunna ett gott slut för dem som förbereder sig och redan nu låter sig frälsas av Gud.

Jag tror många konspiratörer har rätt, men bara till viss del och därmed har vi – som Gud barn förtrogna med Bibeln – skyldighet att avslöja den fullkomliga sanningen?