Månad: maj 2024

del 1

Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra. /1 Mos 2:25

Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken. /1Mos 3:7

Vad var det som skedde när Adam och Eva förnekade Gud som Herre och bröt mot Hans ordning. Det första som skedde, var att de upptäckte nakenheten – de upptäckte sex.

Syndens första steg, när människan sätter sig före och över Gud, följs omedelbart av syndens första konsekvens: Köttets begär väcks.

Nakenheten mellan manen och kvinnan, i den nya rena skapelsens värld, var naturlig. Det var först genom upproret mot Gud, som nakenheten blev både till skam och begär.

Ormen – dvs Satan eller Djävulen – är den som genom lismande lurendrejeri introducerar köttets begär. Han vet, att detta begär är det kraftigaste vapnet mot människans naturliga förhållande till Gud. Köttets begär, är effekten av ett ont andligt begär – Djävulens vapen, i kriget om människan.

Rom 8:1) Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.

Fil 4:7) …Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och
era tankar i Kristus Jesus.

Gal 2:20) …nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.

Det är så jag vill leva varje tanke, varje handling – varje dag och stund av livet!

Min tro manifesteras inte i hur jag uttalar Jesu namn, inte genom vilken veckodag jag firar sabbat och inte genom vilka kläder jag bär. Inte heller i att jag lägger mig till med ett Kanaans tungomål, när jag talar och skriver eller hälsar alla med ”Frid broder! Frid syster!” när jag möter dem.

Jag är enkel i min tro och i mina försöka att alltid leva i Kristus och med Kristus i mig – helt utan krusiduller.

Behöver detta krocka? Nej, det får inte krocka! För om man bara har en minsta gemensamma nämnare för kristen gemenskap och saknar ett gemensamt mål, blir det fel. Den gemensamma nämnare är självklart Jesu Kristi nåd och frälsning – Amen! Men också målet är klart uttalat:

Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud. (Kol 1:10)

Profana föreningar saknar inte mål. Inte heller Guds barns gemenskap (samfund, församling, fristående grupp) får sakna mål: Målet är att vi alla skall bli lika Jesus Kristus.

Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. (Fil 3:12)

Vi har inte alla kommit lika lång i detta, men målet är tydligt. Det formas av Guds ord och inte av världens.

Rubriken kanske förvånar? ”Jesus är vår frälsare, vem är viktigare för vår nåd och relation med Gud?” Sant, om vi bara gör halt vid frälsningen, men vi skall vidare.

Vad innebär frälsning? Jesus säger: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.” (Joh 3:5-6)

Vår frälsning är därmed inte enbart nåd och befrielse från synd – för att kunna få gemenskap med Fadern. Frälsningen är födelsen av ett helt nytt liv – smaka på orden nytt liv – en annan sorts liv. Det livet är inte kött, känslor, själ, tanke… det är ande! Det andefödda livet i oss griper tag i och verkar livet med Fadern.

Jesus frälser och möjliggör. Anden lever gemenskapen med Fadern. Om vi förtrycker Anden – dvs syndar – kväver vi på nytt livet med Fadern.

Men inte nog med detta, Jesus säger också: ”…jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. … när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen.” (ur Joh 16:7-13)

Anden är inte en bonus! Anden är så viktig, att Jesus Kristus, Gud Son, vår frälsare, tar ett steg tillbak, för att ge utrymme för Andens oerhört viktiga fortsatta verk med oss och vårt uppdrag i världen.

Men vi måste alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning genom att ni helgas av Anden och tror på sanningen.

2 Thess 2:13

Att vara helgad betyder att vara utvald av och för Gud. Man kan förstå det som ett annat ord för frälst. Genom Den Helige Andes nyfödande, blir vi utvalda, dvs. ryckta ur världens grepp och förvandlade till Guds barn – helgade åt Gud. Men därmed är vi inte färdiga.

Vi formas ständigt som Hans barn hela livet, även om vi blir 80, 90, 100 år eller mer. Vi är helgade – vi är Guds utvalda – men vi helgas också i en ständigt pågående ”process”. Som Guds barn måste vi låta Guds Ande för oss vidare, med målet att bli lika Hans Son i hjärtats renhet, det leder till ett förnyat och förändrat handlande.

Denna helgelse är inte omedelbart och inte alltid smärtfritt och vi är på olika nivåer i processen. Medvetet låter vi Gud helga oss – hela livet igenom.

Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. … Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.

1 Joh 1:7 & 9

Säkert har du hört uttrycket ”sopa under matta”. Dvs gömma något, inte våga ta diskussion, förtränga, inte erkänna… Man tror att blundar man för något, kommer det att försvinna med tiden.

Men där under mattan ligger det. Då och då snubblar vi på det, då och då stiger vi på det och det krasar och ömmar – försvinner gör det inte! Inte förrän det dras fram ur mörkret, ut i ljuset, först då kan det hanteras, bearbetas och så slängas i ”glömskans hav”.

Så är det också i vårt förhållande till Gud.

Han har lovat att slänga våra felanden i glömskans hav, om och när vi bekänner våra synder. När vi gör det, vet vi att Han är trofast och rättfärdig och förlåter.

Med Guds makt bevaras ni genom tron fram till den frälsning som är redo att uppenbaras i den sista tiden. Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar.

1 Pet 1:5-6

Att vara glad av rätt orsak är viktigt! Vår glädje är inte byggd på världens premisser – eller är den det? Om så, måste vi kanske tänka till. Självklart finns mycket här att glädjas över, men vi har nåden att få ha hela vår framtid tryggad – dvs för evigt. Vad vi än möter är den tryggheten outsläcklig och Paulus skriver till oss:

Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.

Rom 8:18

Och i motsats till världens tänk, där framgång och motgång motverkar varandra skriver han vidare:

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.

Rom 8:28

Även det vi uppfattar som motgång, samverkar alltså till vårt bästa. Vi får känna trygghetens glädje, mitt i motgången – Amen!

…Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.

1 Joh 1:3

Hur lever vi ett segrande kristet liv? Det finns en grundläggande insikt: Vi präglas av det och dem vi omger oss med.

Hunden präglas av husse och matte. Barnet präglas av föräldrar och miljö. Manen och hustrun präglar varandra. Som kristna, präglas vi av gemenskap med Guds ord och bön – men också av världen vi väljer att leva i…

Insikten om att vår gemenskap präglar oss, är en insikt vi måste vi låta få effekt.

Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.

Ef 6:11

Den rustningen är en personlig gåva, som ges i gemenskap med Anden.

Hur mycket medvetenhet och tid ger vi den gemenskapen? Ett segrande liv handlar inte om tekniker, det handlat om att låta Gud – genom sin Ande – få prägla oss att bli lika Hans Son, Jesus Kristus.

Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild.

Rom 8:29

Orden var vanliga som avslutning på möten man hade när jag var nyfrälst – 1969. ”Vi möts till gudstjänst nästa söndag – om Jesus dröjer.”

Jag uppfattade aldrig denna hälsning som en tom fras. Meningen med orden kom från medvetna och övertygade hjärtan. Vi uppmanades vara beredda på att Jesus kunde komma när som helst. Vi påmindes och påminde varandra om det, gång på gång. Budskapet var levande.

Idag står man i talarstolarna och talar engagerat om utvecklingen de kommande 20, 30 åren, man gör det som om inget kan komma emellan.

Var har budskapet och påminnelsen om Jesu återkomst tagit vägen? Var har predikningar om ändens tid tagit vägen? Hur lär sig dagens besökare förstå begrepp som uppryckandet, återkomsten, tusenårsriket, det nya Jerusalem? Hur ofta varnas för pågående förförelser och kommande prövningar?

Vore det inte minst lika lämpligt att vi göra varandra uppdaterade och uppmärksamma på vad som börjar hände redan nu – som att vi talar om vad vi skall se fram emot 2050?

Jag vill inte skapa strid om tidpunkten för uppryckandet – jag vill väcka till medvetenhet!